När jag checkade in på hotellet i LA kom genast en anställd och frågade om jag behövde hjälp. Vanligtvis säger jag automatiskt nej, men jag hade en del tung kamerautrustning och taxin väntade utanför så jag tackade ja. Det hjälpte att han såg fantastiskt bra ut, lång, ljusbrunt hår, bruna ögon. Efter några minuter kom det fram att han modellade en del.
Vi kom in på hotellrummet, jag gav honom dricks och han erbjöd sig att packa upp. Igen, vanligtvis hade jag sagt nej, men jag öppnade låset på resväskan och pekade hastigt mot klänningarna innan jag skyndade ut till taxin.
Ett par kvällar senare ställde jag mig på trappan utanför hotellet och väntade på mina vänner som skulle hämta upp. "Jag känner igen den klänningen", sa mannen som hjälpt mig med väskorna. Han log och pratade på ett amerikanskt öppet sätt som vi känt varandra sedan länge.
Minns inte hur men vi kom in på Australien men jag antar att jag nämnde att jag bott där. Han vände sig om och pekade upp mot glasfasaden. Han berättade att för ett par veckor sedan hade en duva flugit in i glaset och ramlat ner skadad på trappan. Eftersom gästerna passerade väckte den sprattlande fågeln en viss uppståndelse. Personalen hade försökt knuffa fågeln till sidan medan några gäster ojat sig och stämningen var tryckt.
Då, ut genom entrén kom en muskulös australier; han böjde sig resolut ner, tog fågeln i ett fast grepp och vred nacken av den och kastade fågeln i ett buskage intill. Sedan sa han högt ”that’s how we do it in Australia”.
Jag tittade på min bagagevän för att avgöra om han skämtade, eller om han sett för många avsnitt Crocodile Dundee. Möttes av allvar, så jag tryckte undan ett leende och svarade ”yeah, that’s the way we roll”. Han nickade och ungefär då kom mina vänner. Jag borde kanske lagt till att jag var vegetarian, eller svensk, när jag gick, men jag koncentrerade mig på att inte skratta. Han var trots allt väldigt snygg.
No comments:
Post a Comment