Somnade i mjuka lakan i en stor dubbelsäng på the W i Hollywood och framförallt nära Los Feliz där mina vänner bor. Vaknade för tidigt, hungrig och jetlaggad. Tittade på roomservicemenyn, en flaska vatten för 60 kr. Stel i kroppen, tittade på klockan, tog en dusch och drog på en klänning och knäppte på sandalerna.
Skönt att komma ut och gå tänkte jag och fick en vägbeskrivning till närmsta café. Kanske skulle jag ha tagit hotellvaktens höjda ögonbryn med ett uns av allvar, men han öppnade artigt glasdörren för mig och jag gick ut över den nyskrubbade röda mattorna.
Där nådde lyxen ett brutalt stopp, stjärnor på trottoaren men trasiga människor på den halvöde gatan, galler för butiksfönsterna och passerade en uteliggare, en till, en till, en man som bad om pengar och inget café i sikte.
En mörkhyad man började prata, han såg prydlig ut i kostym och han tänkte visa vägen, det låg längre ner på samma gata som vi gick. Mannen började berätta om att han arbetade i filmbranschen, ett kvarter senare, att han i själva verket var limochaufför anställd på ett filmbolag.
Fortfarande samma gata och kvarteren var nedgångna, eller kanske snarast människorna och det började bli en bit tillbaka till hotellet, kändes i de smala klackarna. Mannen pratade på, men inom mig hade jag en inre dialog om jag skulle vända och vacklade mellan lättnaden att gå med en man (bra) och att gå med en okänd man (inte bra) i slitna kvarter.
Som rosen på tårtan sa han att filmbolaget mest gjorde lättklädd underhållning och att han skjutsade tjejerna mellan inspelningarna. Men han var inte klar, han sa att det visserligen inte såg ut att vara min grej, men att jag kunde få hans kort om jag ändrade mig. Jag var definitivt vacker nog. Eller kunde jag bara ringa honom, han hade ju en limo.
Har sällan varit så tacksam att se ett McDonalds, tvärvände och gick in. Köpte en billig yoghurt och gick samma gata tillbaka. Det är skillnad att gå med en biffig man och att gå ensam med en liten papperspåse i handen och på för smala klackar med glåporden bakom ryggen.
På kvällen gick jag åter ner för hotellets röda matta, kön ringlade sig in till hotellet men blev upphämtad av en vän. Han arbetar också i filmindustrin, på riktigt, med ett efternamn som öppnar dörrar.
Han öppnade bildörren för mig och han låg dubbelvikt över ratten när jag berättade om min morgonpromenad bland limochaufförer och porrfilmserbjudande allt före kl sju en lördagsmorgon. ”LA isn’t a walking city. Du kan inte bara gå omkring sådär. Please don’t, jag vill inte vara orolig för dig”, sa han.
Vet inte om jag kommer att vänja mig vid att inte kunna gå, ofta för att det helt enkelt inte finns några trottoarer och att det inte princip inte finns några allmänna kommunikationer. Tur att jag har fina vänner som tog mig med mig runt i stan, inte limochaufförer inräknat.
No comments:
Post a Comment